Sista avsnittet
och sjunde season av OTH. Jag har inte gråtit så mycket till något overkligt på länge. Tårarna bara rann ner för kinderna. Jag typ flämta efter andan, och det var jobbigt.
En mamma dör i cancer och jag kunde bara tänka hur hemskt det var när jag fick veta att mamma hade cancer. Allt kom tillbaka som ett slag i nyllet. TACK, TACK, TACK för att allt blev bra med min mamma.
Det känns alltid bättre när man har gråtit. Även om jag inte har något att gråta och vara ledsen över. Jag blev bara så med i svängarna i serien.
april 24th, 2010 at 16:51
Väldigt bra Buffalo att du hitta min blogg. Javisst, jag grät inte heller under den tiden, jag kände att jag inte sku göra det värre genom att visa hur svag jag var, eller nåt. Våra familyn har HELT KLART haft turen med sig!
mars 30th, 2010 at 21:51
Har hittat till din blogg bara sådär BTW (som man sådär coolt säger).
Att gråta är bra. Så skönt, åtminstone efteråt. Jag grät jätte sällan under tiden min lillebror var sjuk, men nu efteråt har jag kunnat lipa åt de mest dumma saker och världsliga ting. Men det känns bra. Kan tänka mig att du gått igenom ganska lika. Och sådan tur våra familjer har haft. Även om det var jobbigt så what doesn´t kill you makes you stronger. Ha det bra